Dödens viskningar av Simon Beckett

Det här är andra boken jag läser av Simon Beckett. Första boken jag läste var "Skrivet i eld" och den tyckte jag mycket om och jag vet inte varför det har dröjt så länge med att läsa denna. Nu vill jag läsa ännu mer av Simon Beckett.
Jag fastna i boken direkt och tog varje chans jag hade till att läsa.
Boken är väldigt beskrivande och ingående så i vissa fall mådde jag nästan lite illa och var då väldigt glad över att det inte var en film jag såg utan bara en text.
Upplösningen var inte alls som jag hade väntat mig och fick mig att sätta igång tankeverksamheten igen.
Jag gillar verkligen David Hunter och ser fram emot flera böcker att läsa nu om honom. Och jag tänker inte vänta lika länge.

"Huden. Det största mänskliga organet, men också det mest förbisedda. Huden utgör en åttondel av vår kroppsvolym och täcker hos en genomsnittlig vuxen en yta på ungefär två kvadratmeter. Strukturellt är den rena konstverket med sina kapillärer, körtlar och nerver som både reglerar och skyddar. Den är vår sensoriska kontaktyta med omvärlden, den barriär som bestämmer gränsen där vår individualitet - vårt jag - slutar. Och till och med i döden finns det kvar lite av den individualiteten." (Ur inledningen till Dödens viskningar)

Det första offrets kropp har blivit bunden, torterad och upplöst till oigenkännlighet. Den andra kroppen påträffas snart lika illa tilltygad. En seriemördare arbetar metodiskt. Antalet dödsoffer stiger.

När en brutal kidnappning sedan sker i utredningens omedelbara närhet står det klart för rättsantropologen David Hunter att ingen längre går säker. Jakten på mördaren intensifieras och förvandlas till en ren nedstigning i helvetet.