Jag älskar psykologiska spänningsromaner! Ju värre desto bättre :) Men vissa böcker får mig att tvivla på innehållet. Som den här till exempel. Jag var tveksam redan när jag läste baksidan om detta verkligen var nåt för mig. Men ändå köpte jag den.
Och jag ska nog gå på min magkänsla. Den här boken var inte nåt för mig. Första halvan undra jag vad jag hade gett mig in på och kände inte alls för den. Men sen bättra sig boken som tur var men tycker inte den håller vad den lovar. Kändes lite för överdriven. Jag kan förstå vissa inslag men den var lite för flummig för min del.
En solig sensommarkväll tar Greta, Alex och dottern Smilla båten från sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran och åker ut till ön. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. De kommer inte tillbaka. Förvirrad går även Greta iland, hon ropar och letar, men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Det mystiska försvinnandet, och det febrila sökande som tar vid, leder Greta steg för steg ner i en avgrund av förvirring och tilltagande mörker.
Det står snart klart att Alex och Gretas relation präglats av destruktiva mönster. Dessutom har en omvälvande händelse i barndomen satt djupa spår i henne. Historien gör sig påmind och frågan är vad som är sanning och vad som är lögn, verklighet och fantasi. Kan sägnerna om sjön Marans onda krafter stämma? Finns det ett samband mellan försvinnandet och det som skedde den kvällen för många år sedan, då Gretas pappa dog? Och vad har egentligen hänt med Alex och Smilla?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar